I spegeln bodde en spricka, som vandrade från vänster till höger, nerifrån och upp, så näsan fick en oformlig missformad anstrykning och hakan klövs rakt av, som ett stort fult ärr. Efter några minuter började det lösas upp och de olika delarna började vandra in i varandra eller försvinna upp i tomma intet. Näsan svävade iväg på sitt håll och ögonen vandrade åt var sitt, munnen förvreds och blev allt köttigare tills den blev en vagina som förberedde sig för att föda fram ett monster. Han stirrade in i en Picasso.
Den gula tvättsvampen gled in i synfältet och han trevade efter den utan att släppa spegelbilden med blicken. De mörka smutsränderna, som uppstod outtröttligt dag efter dag, gled mot svampen och han började systematiskt gnida bort dem, liksom han gjort varje morgon och kväll i fyra dagar. Snart var den mer eller mindre påtvingade semestern till ända. En tuss av mörka hårstrån, tre krusiga könshår och svart skäggstubb. Fy fan, han avskydde att tvätta efter andra.
En ovanligt bredaxlad färgad man lösgjorde sig ur klungan av män, simmade fram till tjejerna och skvätte lekfullt vatten på dem och deras skratt nådde honom genom ett sömnigt dis. Tess ropade: ”No, John, don’t!”, men det lät inte särskilt övertygande. Hennes tonfall lät snarare som: ”Yes, John, please!”
Adam sträckte sig efter det badlakan som hon lagt ifrån sig på en flat sten och gick ner mot vattenbrynet. Inez hade simmat lite längre bort och där stod Adam och såg en stund på Mr Handsome som verkade uppvakta Tess. Ända tills han – på ett uppfordrande: ”Hey, John, come on!” – lämnade henne och simmade bort till en kortväxt äldre man.
Adam förstod snart att de båda var ett par och han såg fundersamt på Tess, som äntligen verkade ha fått nog av det nattliga badet och simmade inåt land, medan Inez låg kvar och guppade på den kavlugna ytan.
När hon var bara några meter från strandkanten, reste hon sig upp ur vattnet och stannade till ett ögonblick – som om han överraskat henne – innan hon fortsatte mot honom medan hon skakade sitt hår med huvudet bakåtlutat och vred ur det med båda händerna. Hon såg ogenerat på honom och han tog ett steg emot henne med badhandduken utsträckt. Hennes bröst gungade inbjudande och han blinkade några gånger för att sudda bort dåsigheten och bättre kunna fokusera på henne.
På den privata hotellstranden av ljus sand låg hans hustru bekvämt utsträckt i en solstol och kisade bort mot strandkanten under en bredbrättad solhatt. Nere vid vattnet, alldeles där vågorna bröt in mot strandlinjen och lämnade kvar en mörkare nyans när de drog sig tillbaka igen, lekte hans söner. Benjamin, den ljuse, den förstfödde och Katarinas favorit, satt på huk vid ett halvfärdigt sandslott och grävde i sanden med en liten plastspade, medan Sebastian, den mörke, allvarligt stod jämte sin bror och tittade på, kisande mot den skarpa solen, med huvudet en aning böjt och med en blick som avslöjade att han egentligen var någon annanstans.
Några meter bort satt Alex. Hon satt där stilla, likt en formation som havet skapat och sen lämnat kvar. Ett overkligt, genomskinligt sagoväsen.
Martin stod innanför glasfönstren och betraktade sin familj. Två veckor hade gått och han avskydde både hotellet och människorna här. Men Alex verkade för all del må bättre än vad han vågat hoppas på. Hon och Katarina skulle gå på modevisning och show ikväll medan han tog hand om pojkarna. Han fäste sin blick på Alex och tänkte att om han trott på Gud så skulle han be för henne nu.
Han satte sig upp på madrassen och synade henne uppifrån och ner.
– Som en billig hora! Ta av dig dom där jävla skorna!
– Aldrig! Jag dör hellre! skrek hon och hoppades att någon skulle vakna.
Plötsligt stod han framför henne med vild blick och hennes instinkt sa: ”Fly!” men hon rörde sig inte. Hon såg honom in i ögonen. Då vände han sig bort från henne och slog med all sin kraft knytnäven rätt in i dörren. Handen gick rakt genom den och hon hörde sitt eget skrik. Han vände sig mot henne igen. Hans bröstkorg hävde sig djupt upp och ner. Hennes skrik hängde kvar i luften.
– Ta av skorna.
Hon sparkade av sig skorna och backade.
– Tala aldrig så till mig, sa han och började att gå sakta mot henne.
Hon blinkade några gånger och svalde ner en våg av illamående. Hans hand blödde ymnigt, men han tycktes inte märka det. Med den blödande handen strök han det glatta klänningstyget över hennes mage. Så böjde han sig framåt och kysste henne. I fönsterglasets reflektion såg hon sitt eget bleka ansikte mot den mörka himlen.